Optimismen är relativ

Helgen tillbringades med många olika diskussioner på ett litet peak-oil möte i Skebokvarn med energiintresserade bloggare och författare. Jag brukar tycka att jag är deppgöken i olika sammanhang även om jag hyfsat ofta har fått kommentaren att jag kan hitta något positivt i nästan allting men här var jag troligtvis den största optimisten.

Jag skulle gissa att peak-oil problematiken är lite som att se en släkting dö och på riktigt inse att man själv är dödlig och bli stressad över att det finns ett oundvikligt framtida faktum som påverkar allt och alla. Inom miljö- och resursområdet finns det ett antal sådana negativa utvecklingar där de flesta är skonsamma för ens vardag då problemen utvecklas långsamt jämfört med vår egen livstid och då lättare kan ignoreras. En del problem kan även lösas och de allra flesta kan lindras, själv tror jag att alla problem kan lidras. Sedan finns det även lösta problem, DDT är för många unga en okänd förkortning.

Ett sätt att hantera detta är genom en benhård övertygelse om att det kommer att gå bra, det kan vara en framgångsrik strategi då den kan ge kraft att leva sitt liv utan jobbiga tankar. Tyvärr kan detta vara i vägen för att göra något åt de faktiska problemen. Sådana människor går inte på peak-oil möten.

Ett annat sätt att hantera att man har kommit fram till att det är hopplöst är att försvara sitt scenario med avgrunder i alla dimensioner men ha någon liten ö av stabilitet som man tror att man kan komma fram till. Något som gav en del hopp var drömmar och praktik om lokalsamhällen i ekologisk jämvikt där man odlar sin egen mat, smider sina egna verktyg och har det trevligt tillsammans. De räddaste människorna som jag har träffat på internet och mycket sällan i levande livet hoppas på att stabiliteten blir naturen och andra arter som är bättre än den onda människan, ingen på peak-oil mötet hade så lite hopp. Folk som deppar mer än så slänger sig nog framför en lastbil eller tynar bort i ett hörn.

Att smida sina egna verktyg är en positiv vision och det finns en varierande önskan om att göra egna saker på olika nivåer från att sitta vid datorn, en kronjuvel för det industrialiserade samhället, och programmera till att odla potatis med enklast tänkbara verktyg som man skulle kunna tillverka själv givet några träd och lite järnskrot.

Det blir intressanta och lite jobbiga dissonanser när olika lösningar och hot möts.
Flera deltagare var djupt engagerade i ekologisk odling med robusta diversifierade ekosystem och önskade att samhället skulle byta till dessa och för mig ger det en skräck över att maten inte kommer att räcka till med alla konflikter det kommer att ge i världen.
Jag är hoppfull om att stora mängder ny kärnkraft kan ge mängder av el och värme för att klara många människor genom en svår tid, för flera av mötesdeltagarna var det en skräckvision då de var rädda att det skulle ge enorma katastrofer.
Både jag och dem vet om svagheter med monokulturodling och kärnkraft men hur vi värderar svagheter, risker och möjligheter varierar rejält.

Vi var alla överens om att många av det moderna samhällets tekniska funktioner är sårbara för sabotage och olyckor och att det finns många sköra system som finanssystemet och långväga just-in-time handel utan lager. Samtidigt hade vi väldigt olika uppfattning om samhällets förmåga att reparera sig självt, alla trodde på individers förmåga att göra något men jag var nog den som trodde mest på att avancerade tekonologiska infrastrukturer som förmågan att tillverka elektronik kan anpassa sig och att stora institutioner som stater kan göra bra saker.

Just tron på att det går att göra något och att helst även göra något är troligtvis väldigt viktig. De flesta hade ett intresse av att odla och det är nog nyttigt för både själen och kroppen och sak samma om det räddar världen, det är ett positivit bidrag som smakar gott. "transitionsrörelsen" med omställning Sverige är nog bland de bättre utloppen för den tanken. Själv tror jag mest på småskalig odling som sysselsättning och hoppas att de som är bäst på att odla satsar på att bli bönder som odlar på många hektar i stället för i lådor eller på kolonilotter.

Diskussionerna kom lite in på ideologi med glimtar av olika syn på äganderätt och vilka typer av kollektiva system som är både trevliga och stabila och vi hade några spotana scenarierollspel men det var alldeles för begränsat och lite tid för att leda någonstans. Vi kom så långt att jag tror att alla som var där anser det fritt att ifrågasätta och vara på olika sätt och då finns det en viktig gemenskap.

Det jag missade när jag gick på det här lilla mötet var det stora Tällberg Forum som jag hade en inbjudan till men då var jag redan anmäld till det här mycket lilla forumet. Efter att tidigara ha hört Bo Ekman tala om Tällberg fondation och nu precis ha läst Alekletts kommentarer till det senaste mötet känns det som om både det gigantiska etablerade projektet med globala ambitioner och det här mycket lilla och lokala egentligen var till för att stärka deltagarna och hitta lite stöd och hopp inför svåra och kanske omöjliga utmaningar. Får se om jag kan besöka Tällberg Forum bekräfta detta nästa år. Givetvis är det även en fråga om att hitta kontakter, synd bara att jag har tio gånger mer kontakter än jag gör något med dem.

Vem som sa vad höll jag bara delvis reda på, idéer är ändock viktigast och om några år så känner jag kanske fler av deltagarna.

Troligtvis blir det ett peak-oil möte till om möjliga planer och förberedelser för att hantera allehanda problem som följer under tiden efter kulmen i oljeproduktionen. Det är även sådana funderingar som större delen av min bok ägnas åt.